Vi ville ha mer storsej, vi skämtade om att vi hade blivit beroende av de vilda rusningarna. Vi hade nu bara tre dagars fiske kvar så vi bestämde oss för att lämna de ställen vi hitills fiskat på för att söka nya marker. Morgonen dagen därpå, styrde vi i nästan helt vindstilla väder för första gången kosan mot ett helt nytt grund, på andra sidan ön. Vi hade fått insidertips om några toppar där det fanns goda chanser till mycket bra sej och torskfiske.

Äntligen hade den evigt pinande vinden lagt sig, havet låg nästan blankt när vi kryssade ut bland grunden. Men det var ju så dags nu, när det bara var tre dagar kvar att fiska. Istället för blåst fick vi nu ytterligare ett ordentligt regnoväder över oss. Själv fiskade jag enbart efter torsk denna dag, medan Strömberg vevade med jiggen efter sej. Typiskt så fick jag den första sejen, den sög i sig en hel agnsej, avsedd för torsk. Vikten var 14,9 kilo. Skåningarna fiskade lite blandat också, några satsade på sej och några på torsk. Kjell Persson fick ganska omgående en sej på shaden som vägde lite över 14 kilo. Senare på dagen plussade han på med en till strax över 14 kg. Annars var det mest torsk som höll sig framme. Vi fiskade torskarna med hel sej som agn på djup mellan 20-40 meter.

Strömberg som envist vevade jigg fick inte så många 10 klubbare, men jag som fiskade med agn hela tiden hade rena julafton. Sammanlagt fick jag tolv stycken över gränsen, varav sex vägde över 15 kilo, plus att ytterligare en sej strax över 14 kilo föll för agnsejen. Jörgen Larsson drog fem torskar över strecket, alla vägde mellan 15 och 18 kilo. Strömberg som envisades med jiggtacklet krokade till slut ett par torskar och även ett par fina sejar, varav den ena vägde prick 15 och den andra strax över 14 kilo. Sammanlagt fick vi sju sejar över gränsen på det nya grundet och hela 25 torskar. Vi var rätt nöjda när vi åkte in efter den turen, blöta av det outtröttliga regnandet, men oerhört belåtna över det fantastiska fisket som vi erbjöds. Hade vi fiskat på detta grundet från första dagen, då hade vi troligtvis aldrig lämnat det. Här fanns ju både sej och torsk i fint format. När kvällen kom låg fortfarande havet som en spegel. Även solen hade tittat fram bland molnmassorna så det lovade gott inför morgondagen

Sista dagens fiske
Självklart skulle inte det lugna vädret hålla i sig. Morgonen därpå var det full fart på blåsandet igen. Fisket var tvunget att ställas in helt. Eftersom vi blivit beroende av sejrusningarna hade vi abstinensbesvär hela dagen. Alla gick som på nålar och vankade omkring i stugan, det blåste så pass att det var helt utsiktslöst att ens försöka. Sista dagen kom och vinden hade inte gett med sig. Efter flera överläggningar om möjligheten till fiske bestämde sig Mats och de andra för att stanna inne. Strömberg och jag tog tjuren vid hornen och började sakta ta oss ut i den höga sjön, för att en sista gång få chansen att kämpa med de urstarka torsk och torpedsejarna.

I en fruktansvärd sjö kämpade vi oss ut. Som tur var motverkade ström och vågor varandra lite, så det gick ändå rätt bra att fiska. Det var säkert vågor uppemot fyra meter. Vi började lite lätt på en topp i omedelbar närhet av vårt fina sejställe. Planen var att vi skulle driva från toppen ut över de heta sejtrakterna. Planen var att först fiska torsk på toppen och därefter snabbt byta till sejgrejerna. Strömberg körde på med sejtacklet hela tiden medan jag testade torsk först. Jag hinner nog med båda delar tänkte jag.

Mats Persson och Jörgen Larsson kom snart ut och gjorde oss sällskap. De hade ångrat sig och bestämt sig för att ändå göra ett försök. Troligtvis var det Jörgen som övertalat Mats till en sista fisketur, trots den hårda väderleken. Mats såg verkligen inte glad ut när de ibland skymtade förbi i de höga vågorna. De gjorde som Strömberg satsade helhjärtat på sejen. Vi fiskade kanske i två timmar och hann på den tiden med ett tiotal drivor upp till toppen.

Strömberg fick en sej på nästan 15 kilo på jiggen ganska omgående. Sedan var det inte ett liv till förutom någon 6-7 kilos sej. Själv hade jag fullt upp med att freda mig för alla torskar som kastade sig över den upptacklade agnsejen. På dessa tio drivor hade jag stor torsk på vid alla nedsläpp som gjordes. Jag fick upp fem stycken som ingen vägde under 15 kg. Något snabbt byte till sejtackel hanns inte med, torskarna slukade obönhörligen sejen så fort den nått botten. Efter ett tag ville Mats och Jörgen åka in så jag och Strömberg bestämde oss för att göra dem sällskap. Vi tyckte det räckte och sjön hade absolut inte blivit mindre under dom få timmar vi fiskat. Även fast fiskepasset var kort så var det ändå en fin avslutning på våra fiskedagar runt Röst.

Prisutdelning
Nu återstod endast kvällens prisutdelning. Vi köper alltid några priser som vi delar ut till de störst fångade fiskarna. Jörgen Larsson som var ofin nog att slå min torsk på 21,5 med en på 22,5 segrade i torskligan. Charlie Anderssons sej på 18,5 stog sig och han korades till segrare i den klassen. Priserna var mycket vackert utskurna fiskar i trä av konstnären Göran Nilsson. Tyvärr så hade vi ett pris till, nämligen priset för den klantigaste insatsen på resan. Det var en ful keramikfisk som ingen ville ha. Detta pris delas ut under stor klang och jubelföreställning kan jag lova. Denna gång var det jag själv som hade det tvivelaktiga nöjet att mottaga utmärkelsen och de hånfulla kommentarerna. 

Min bedrift bestod av att när vi skulle ta kort på alla sejarna den dagen då vi fångade 31 över tio kilo deklarerade jag högt och ljudligt att min kamera tyvärr passat på att gå sönder. Enligt lagen om alltings djävlighet hade den varit tvungen att haverera just nu, gnällde jag. Det var med nöd och näppe jag kunde hålla mig från att ge den ett dopp i havet. Jag lyckades emellertid besinna mina upprörda känslor. Till slut var alla närvarande på bryggan involverade i det mystiska fenomenet. Den hade ju fungerat helt perfekt ända tills nu. Vad kunde ha hänt? Till slut trodde vi att det kunde vara batterierna som var slut. Jag tog i vredesmos snabbt ut de gamla och kastade dem på ett ställe där det var helt omöjligt att hitta dem igen.

Det var ju inte särskilt intelligent gjort visade det sig när väl felet uppdagades. Efter säkert 20 min mixtrande med kameran och lusläsning i handboken visade det sig att jag glömt att stoppa i film i kameran. Hur klantig får man bli? Nu hade jag en fungerande kamera med film i men vad hjälpte det. Jag hade ju inga batterier. Som tur var så hade Jörgen med sig i reserv, så till slut blev det några kort tagna i allla fall. Fast priset för klantigaste prestation under vår resa blev i utklassningsstil mitt. Tyvärr.

Sammanlagt, när vi senare i stugan sammanställde vårt fiske kunde vi summera ihop till hela 160 stycken fiskar över 10 kilo fördelat på sex man. Hela 80 stycken gråsejar över gränsen hade vi fått ihop. Ett helt makalöst sejfiske som vi sent skall glömma. Att sedan även torskfisket höll världsklass var ju bara extra grädde på moset. Alla var mer än nöjda med fisket och en ny resa till nästa år började redan att planeras innan vi lämnat ön.

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Fotogalleri Röst | Röst Turistcenter |Hem