Någonstans i mellanvattnet kommer det explosiva hugget. Jag har först svårt att få kontakt med fisken, spöt skakar våldsamt i händerna. Helt plötsligt drar den iväg med en rivstart mot botten. Rusningen är omöjlig att stoppa och den verkar aldrig ta slut. Den skrikande rullen och det vilt piskande spöt i vattenytan tyder på att ytterligare en storsej slukat shadjiggen.

Text och foto: © Björn Karlsson

Shadjigg, eller pilk och gummimack?
Efter förra årets succé med shadjigg som bete för sejarna var vi alla rustade till tänderna med dom förföriska gummifiskarna. Det var nog ingen kulör som fattades, alla ville vara säkra på att ha just den färgen som skulle visa sig bäst. Jörgen Larsson ville som vanligt testa något nytt och hade packat ner ett gäng rapalavobbler i fiskeväskan. Dom tänkte han köra hårt med istället för shadarna. Tanken med vobblerfiske hade föresvävat mig själv, en hel låda hade gjorts i ordning hemma. Tyvärr också den enda utrustning som glömts kvar på köksbordet. Att vi fiskade med shadjigg berodde inte på att vi fick mer fisk på dom än på det traditionella sättet med pilk och gummimack. Snarare tvärtom så fångade vi mindre fisk i antal räknat, för vi hade ju bara ett bete per man i vattnet. Anledningen var att vi med shadarnas hjälp försökte selektera ut större fisk. En väl fungerande metod som vid vårt förra besök gett 13 sejar över 15 kg på en dags fiske. Hellre en stor fisk än en massa små resonerade vi. Att fiska enligt shadmetoden är mycket spännande, på helspänn studerar man spötoppens minsta rörelse under uppvevningen. Känslan blir som att spinnfiska, man känner små försiktiga stötar och dragningar i shaden som plötsligt kan resultera i ett tungt sug åtföljt av en kraftfull utrusning och ett piskande spö i vattenytan. Det hade knappt varit försvarbart att fiska med pilk och ett flertal upphängare i dom täta sejstimmen. Ekolodet tecknade ofta massiva stim från ytan ända ner till botten. Troligtvis hade man fått dubblé eller trippel på dom flesta nedsläppen. Bättre att med säkerhet veta att det är en stor fisk man drillar än ett flertal mindre man lurar sig på.

Man skall på ett bra sätt ta tillvara på fisken också, ju mer fisk man släpar upp, desto mer fisk att ta hand om. Det är heller inte så lätt att återutsätta sejarna igen, dom under tio kg går ofta bra men det är långt ifrån alltid det lyckas, med större fisk ökar svårighetsgraden betydligt. Vi tyckte det var humanare att återutsätta en fisk om gången, än två eller tre som man säkert fått om man "köttfiskat" med pilkmetoden. Procentuellt sett fick mycket mindre antal sejar sätta livet till med vårt shadfiske.

Att sejen skulle vara så selektiv i sitt betesval att shadarna skulle vara det bästa betet för dom (som jag läste på någon internetsajt) stämmer självklart inte. Vilket bete som än presenteras kommer dom garanterat kasta sig över. Vårt "vevande" med shadar har en djupare funktion än att fånga så mycket fisk som möjligt. I ett jagande sejstim i dom här fiskevattnen kan troligtvis vilken amatör som helst fånga sej på en skurtrasa som bete. Dom var t.o.m. så huggvilliga att dom slet av våra sänken på bommarna vid ett flertal tillfällen. Men det är klart, är man ute efter att fylla frysen eller bara dra så mycket vikt som möjligt, då fungerar den gamla "Hedenhösmetoden" med pilk och ett flertal upphängare alldeles förträffligt. I dom enorma och välpackade stim som vi fiskade i på Röst hade vi med all säkerhet kunnat sänka båten varje dag om vi fiskat enligt den metoden. All fisk vi inte lyckades återutsätta oskadd i havet igen såldes till fiskexporten på ön. Pengarna skänktes sedan med hjälp av Rösts turistchef Terje Henriksen till en lokal cancerfond.

Smakstart med Rapala Magnum
Vårt första fiskepass utspelade sig på ett blankt hav med en fantastisk solnedgång över horisonten. Efter förra årets fiske i den eviga blåsten och solens ständiga frånvaro njöt vi verkligen av tillvaron. Endast i en svaga dyning utforskade vi Rösthavets grundtoppar och kanter. Vi testade först på dom ställen som gett bäst utdelning med stor fisk från förra året.

Vi "vevade shad" allihop utom Jörgen som fiskade med en Rapala Magnum efter bommen. Sejfisket var inte riktigt på gång, men en del fiskar upp till tio kg fångades. Det var inte förrän på slutet av fiskepasset som det brakade loss ordentligt. Ett jubel hördes lång väg över havet från Mats Perssons båt. Ett lyckosamt flytt upp på det hetaste stället från föregående år hade resulterat i ett par magnifika fiskar. Kjell Stenberg och Jörgen Larsson höll upp varsin maffig sej när vi anlände för att höra vad som hänt. Kjells sej vägde 16,4 kg och hade svalt över en shadjigg. Jörgen stoltserade med en ännu tyngre fisk på 17,2 kg som gapat för sista gången över hans vobbler. Efter ytterligare några drivor på samma ställe fick Jörgen ett nytt påslag på rapalan. Efter en stenhård fajt kunde han lyfta ombord ännu en praktsej. Vikten denna gång var hela 19,0 kg. Snacka om kanonutdelning på hans satsning att fiska med vobbler istället för shad. En snabb tanke irrade sig iväg till den kvarglömda vobblerlådan hemma på köksbordet. Varför hade jag så dåligt minne, förebrådde jag mig? Senare på kvällen fick Jörgens fiskelåda lätta på tyngden när vi oblygt snek till oss ett par vobblers.

Torskbonanza med världsrekordsmak
Nästföljande dagar alternerade vi mellan sej och torskfiske. Stora sillstim strök omkring på grunden och sejen var som tokig i sin jakt efter det feta och näringsrika bytet. Med våra vänner måsarna till hjälp lokaliserade vi snabb på vilka grund det var mest aktivitet under ytan. Sejen var ofta ordentligt på bettet och det var många gånger svårt att nå botten i dom täta stimmen. På dom flesta grund tecknade ekolodet vågmönster av streck och bågar, ofta från ytan ända ner till 80 meters djup. Mängder med fisk mellan 5-10 kg attackerade shadjiggarna. Bromsar, linor och spön utsattes för hårda tester när dom urstarka torpedsejarna gjorde brutala tjurrusningar mot botten. Shadarna gick åt som smör i solsken under dom intensiva napperioderna. Bästa perioden var när det gick mot högvatten. Ofta kulminerade nappruscherna omkring själva vändningen mot lågvatten. Under dom här första fiskedagarna landade vi även mängder med fiskar över tio kg. Den största vägde 16,2 kg och drogs till ytan av Mats Persson.

Min metod med två shadjiggar på tacklet från föregående år fungerade inte alls. Varje nedsläpp resulterade nämligen i dubblé. Till slut blev det för mycket av det goda, efter ett par timmars fiske var jag tvungen att ta bort den ena shaden. Sejstimmen var alldeles för tätt packade för fiske med mer än ett bete. Det fanns även en del torsk på grundtopparna, ofta i fin vikt upp mot 14-15 kg. Vi fiskade uteslutande med hel sej som agn. Tacklen bestod av en 40-50 cm lång och 1,2 mm tjock släptafs fiskad efter en 400 grams pilk. På tafsen hade vi en enkelkrok samt en trekrok monterade med 10-15 centimeters mellanrum. Småsejarna agnade vi på med enkelroken i munnen och trekroken nere vid stjärtspolen.

Detta tackel är helt suveränt till stor torsk. Fördelen är att man kan göra mothugg direkt utan väntan på att torsken skall svälja betet helt. Dom flesta fiskar som nappar sitter obönhörligen fast. Torskarna jagade sill eller småsej över grundtopparna och den största torsken som fångades hade jag själv turen att få. Den klippte en liten upptacklad sej några meter från botten och var otroligt stark. Efter ett ordentligt spänntag fick den till slut erkänna sig besegrad. Den fick vågmätaren att stanna på prick 21,5 kg. Jörgen Larsson planerade att försöka slå ett par linklassade världsrekord under resan. Rekorden som låg närmast till hand var klassen med brottstyrka ett kg på sej samt tre kg på torsk. Han hade hela tiden spö och tackel färdigt på båten för att vara förberedd när ett bra tillfälle skulle dyka upp. Med en sån tunn lina öser man inte upp fisk med hur som helst. Det rätta tillfället måste inväntas om det skall bli lyckat. Även väder och vind spelar in, för hård blåst och ström reducerar chanserna betydligt. Man bör även vara överens med fiskekamraterna på båten, det är viktigt att övriga passagerare snabbt vevar upp om det nappar så inte linorna trasslar. Detta medför allt som oftast linbrott och tappad fisk.

Det rätta tillfället kom till slut under en hektisk huggsexa av större torsk på grundet Fluan. Dom flesta torskarna som fångades var i vikt över tio kg. Efter ett nytt flytt upp på den fångstgivande toppen släppte Jörgen och dom övriga på båten ner. Jörgen den här gången med utrustningen som var anpassad för världsrekordförsöket. Snacka om tajming, han kunde inte valt ett bättre tillfälle.

Torsken fanns kvar på toppen och dom gick genast till samlad attack mot dom nedfallande sejarna. Mats och dom andra satte in kraftiga mothugg och började genast pumpa upp fisk. Jörgen däremot hade inte mycket mer att göra än att vänta på att den torsk som tagit på hans sej skulle svälja betet helt. Några mothugg är svårt att göra med så klen lina. Fisken måste kroka sig själv om den skall fastna. När han trodde fisken svalt tillräckligt fick han istället sätta en försiktig press på den, för att sedan sakta börja pumpa upp den mot ytan. Pumpa är nog ett starkt ord i sammanhanget, lirka stämmer bättre överens med verkligheten. Den mycket försiktiga drillningen varade 15-20 minuter innan torsken lät sig övermannas och ledas in till båtkanten. Fisken vägde 14,25 kg, var 110 cm lång och hade en omkrets på 66 cm. Utrustningen som användes var ett 12 lbs Conoflexspö samt en Shimano Charter Special 2000 fullpackad med trekilos (0,165 mm) Siglonlina.

Besök av späckhuggare
Dagen efter Jörgens världsrekord låg vi som vanligt och fiskade på Rösthavet. Sej och torsk nappade periodiskt över grunden. Strömberg provade rapalavobblern han lånat av Jörgen, men satte den lite oturligt i första nedsläppet. Han var absolut inte glad kan jag berätta, ord som inte skulle passa på finare kalas strömmade ur honom. Det exakta ordvalet låter sig inte återges ifall det skulle finnas känsliga öron som läser detta. Själv höll jag precis på och matchade en fisk som knipit min vobbler någonstans i mellanvattnet när ett anrop över radion kom från Mats och dom andra skåningarna
- Späckhuggare! Skynda er hit! Hörde vi dom ropa i den knastriga radion.
- Snabba dig att veva upp! Dom har sett späckhuggare! Vrålade Strömberg i örat på mig. Jag är fortfarande lite lomhörd i det örat. I rena expressfarten fick jag betvinga fisken som visade sig vara en torsk på 16,4 kg. Snabbare än så går det nog inte att ta upp en torsk i den viktklassen. När jag fått in den över relingen tryckte Strömberg gasen i botten på Melker så att fiskesmäcken nästan flög av. I full karriär studsade båten fram över vågorna medan jag försökte få fram alla kameror.

Några späckhuggare hade vi aldrig tidigare sett så vi ville inte missa tillfället. Snart fick vi dom andra inom synhåll där dom låg och spejade ut över vattenytan. Ivrigt pekade dom vart späckhuggarna senast varit synliga. Det dröjde inte länge förrän dom återigen visade sig i ytan. Fyra stycken ryggfenor kunde vi räkna till. Helt exhalterade av dom mäktiga valarna följde vi efter med båten samtidigt som vi fotograferade och filmade. Några ryggfenor var mycket mindre än dom andra, troligen var det en grupp honor med ungar som lockats till området av all sill.

Dom var uppe 3-4 gånger med jämna mellanrum. Vi kom så nära som ca 50 meter innan dom dök sista gången för att inte visa sig mer. Där dom sist försvann var det inte mer än 28 meter djupt noterade vi på ekolodet. Att få se vilda späckhuggare har länge varit en dröm för oss. Så det var verkligen en fantastisk upplevelse att äntligen få beundra dom mäktiga djuren på nära håll. Dom verkade obekymrade av vår närvaro där dom simmade lugnt och majestätiskt en bit från båten. Vi hoppades dom skulle dyka upp någon mer gång. Det gjorde dom också, men tvärtom så blev den kontakten rena skräckupplevelsen.

Sejrace på megashad Än så länge hade fisket pågått i närmast perfekta väderförhållanden. Men säg den lycka som varar för evigt, självklart började det blåsa upp. En ihållande nordvästlig vind runt 10-12 s/m gjorde allt utomskärsfiske omöjligt. Vi var hänvisade till att fördriva tiden i stugan där vi hade gott om tid att diskutera vårt fiske. Strömberg och jag kunde inte förevisa lika bra facit som dom andra i fråga om sejfisket. Förutom Jörgens två megasejar första dagen så hade både Kjell och Mats varsin över måttet 15 kg.

Både vobbler och shad fångade massor med fisk men inte i den dimension vi var ute efter. Det var alldeles för mycket sej i vattnet. Ofta hann man inte veva mer än ett par meter innan det small i grejerna. Det var det som var felet, fisket var helt enkelt för bra. Dom riktigt stora hann inte fram förrän dom ordinära 8-12 kilos sejarna slukade betet med hull och hår. Att det skulle vara sådana enorma mängder med fisk hade vi inte räknat med. Visst är fiske konstigt, ibland är man beredd att offra sin själ för minsta lilla ryck i spöt, och ibland går det att fånga fisk i "minut och parti" på vilket bete som helst. Föregående år hade det varit mycket tunnare i sejleden. Därmed hade möjligheterna att skilja ut större fisk i stimmen varit större. Goda råd var nu dyra, jag funderade länge på vad som kunde hittas på. Vi ville helt enkel få mindre fisk i antal men större i vikt. Jag hittade till slut längst ner i packningen fem megashadar på 23 centimeter som vi bestämde oss för att prova vid nästa tillfälle. Tanken var att "småsejarna " skulle gå bet på jätteshaden så en större fisk hade chans att hinna fram. Efter flera dagars soffnötande och nervöst vankande fram och tillbaks i stugan började vi bli ordentligt rastlösa. En viss panik hade sakta men säkert börjat utbreda sig i lägret.

- Vi gör ett försök och sticker ut istället! Ropade dom. Vi nappade genast på idén och stuvade undan "pillefiskegrejerna". Istället för att åka till Rösthavet beslöt vi göra ett försök på grundskallarna söderut. Det var längre väg att åka, men det kunde finnas en chans till mindre sjö. Jag hade fått en position av kompisar som varit uppe på Röst och fiskat före oss. Dom hade lokaliserat ett grund på 35 meter som inte var utmärkt på sjökortet. Där hade dom haft riktigt bra fiske efter både sej och torsk. Vi bestämde att testa där eftersom grundet låg relativt närma land. Vädret var inte det bästa under utresan. Vi var på väg att vända flera gånger men vi bet ihop och stångade oss vidare i dom höga vågorna.