Ekolodet tecknade enorma stim av gråsej när vi stannade på toppen. Det gick förhållandevis bra att fiska i dom höga vågorna eftersom driften inte var lika hård som vi befarat. Strömberg och jag testade våra jätteshadar. Vi kände hur sejarna slet och ryckte i gummifiskarna när vi vevade upp, men dom fastnade inte lika lätt som förut. Vi kunde veva upp från 80 meters djup med ideliga kontakter utan att kroka ordentligt. Det kändes ibland som att veva upp tacklet utmed en vass klippbrant.

Antalet fångade fiskar minskade kraftigt samtidigt som medelvikten höjdes med våra stora shadar. Nästan omgående fångade vi var sin över 15 kg. Strömberg fick en på 16,4 kg och jag en på 15,5 kg. Båda dessa fiskar hade föregåtts av mängder med napp innan dom till slut krokades. Det kändes skönt att vi lurat ut hur vi skulle få mer tid i vattnet för shadarna, och på det sättet öka chansen på en riktigt stor sej. Men nu återstod ytterligare ett litet problem - det var en veckas fisketid kvar och vi hade bara fem stora shadar att dela på.

Fisket på det omärkta grundet var över förväntan. Vi radade upp fisk över tio kg. Sejen var i upplösningstillstånd och jagade febrilt ända uppe i vattenytan. Vid ett flertal tillfällen fick vi ytnapp av dom brutalt huggande sejarna. Vid dessa tillfällen var dom omöjliga att stoppa, dom skulle bara ner till botten. Vi var till slut tvungna att dra åt bromsarna på rullarna så vi snabbare fick upp fisken till ytan. Kunde man returnera sejarna innan dom helt kört slut på sig och fått mjölksyra så klarade dom sig bättre. Vi införde den så kallade "sejbromsen" som endast medgav sejar mellan10-12 kg att högst pressa av fem meter från spolen. Utrustningen fick utstå hårda prov. Vi fiskade med 20 lbs spön, Ambassadeur 7700 och EuroTex 0,30 mm flätlina.

Hädanefter räknade vi alltid hur mycket lina som försvann i den första rusningen
- Jag har en 40 metare på gång här! Deklarerade Strömberg med en ansträngd min, samtidigt som han klamrade sig fast i det kraftigt böjda spöt. Lite avundsjukt såg jag när han kämpade med den urstarka sejen. Att det var en ordentlig bjässe på gång var inte att ta miste på. Fisken slet lina av rullen vid ett flertal tillfällen och spötoppen befann sig mer under ytan än ovan.

Plötsligt kände jag ett tungt sug i min egen shad. Ett snabbt mothugg resulterade genast i ett våldsamt utras ner mot botten. Jag räknade med spänning hur mycket lina som hetsigt drogs av från rullen. Självklart räknade jag högt och tydligt så att Strömberg kunde höra ifall den skulle ta mer lina än hans gjort. När jag räknat till fyrtiofem meter dog rusningen ut. Strömberg hade nu fått upp sin fisk till ytan och med ett säkert grepp i gälarna lyfte han in den i båten. Den såg groteskt stor och fet ut noterade jag medan jag kämpade med min sej. Hade hans fisk tagit 40 meter så borde ju min vara minst lika stor hoppades jag. Sakta men säkert började fisken tröttna, dom explosiva rusningarna blev kortare och kraftlösare. Strömberg såg lite nervös ut när fisken äntligen gled upp utmed båtsidan. Själv drog jag en lättnadens suck när jag såg att den var minst lika stor som hans. Vägningen blev en spännande historia. Strömbergs fisk pressade vågen till 17,4 kg, själv kunde jag notera mig för en på 17,5 kg. Efter dom fiskarna blev vi än mer övertygade om dom stora shadarnas förmåga att selektera ut större fisk i sejstimmen. Fyra över femton på ett pass var bevis nog. När vi summerade dagen efter avslutat fiske hade förutom våra fyra fiskar över gränsen ytterligare en fångats i skåningarnas båt. Det var Kjell Stenberg som fått en på 15,5 kg. Sammanlagt hade vi fått 44 sejar över tio kg. Jag och Strömberg svarade tillsammans för 19 av dessa med våra jätteshadar.

Skräckkontakt med späckhuggare

Den nordvästliga vinden gav inte med sig. Vi blev till vår stora frustration strandsatta i stugan igen. På dom närmaste tre dagarna gjorde vi endast sporadiska försök att gå ut i det hårda vädret. Vi kom ut några timmar ibland men oftast blev vädergudarna oss övermäktiga. Vid ett av dom få tillfällen det gick att bedriva fiske skulle det hända grejor som får håren att resa sig i nacken på oss när vi minns tillbaks. Händelsen som inträffade var på grunden söder om Röst. Vi hade bra fiske där vi låg och kämpade i den höga sjön. Strömberg hade landat två fina sejar med megashadarna på 15,5 och 16,0 kg. Själv hade jag efter en hård fajt kämpat upp en torsk på 22,5 kg.

När jag har ungefär 30 meter kvar att veva på en sej i 7-8 kilos klassen ser plötsligt Strömberg en stor val ett par hundra meter akter om båten.
- Kolla, en stor val! Utbrister han. Jag avbryter upptagningen av sejen och spanar åt det håll han pekar. Snart ser jag en svart koloss dyka upp ur vattnet.
- En val! Är du blind eller? Ser du inte att det är en enorm späckuggare?
- Ja du har rätt! Men vilken koloss! Den ser ju dubbelt så stor ut mot dom andra vi såg. Förtjusta över det oväntade besöket fokuserar vi blickarna mot den punkt vi tror "späckisen" skall uppenbara sig på nästa gång. Den var sist synlig ca 200 meter bort med riktning snett bort från oss. Med spänd förväntan står vi blickstilla i båten och spanar ut över vattenytan.

Döm om vår förvåning när en stor svart dödsbringande fena helt plötsligt och utan förvarning stiger upp i vattenytan ca 20-25 meter bakom båten. Ett skräckfyllt avgrundsvrål tränger samtidigt fram ur våra strupar. Späckhuggarn har siktet klockrent inställt mitt i Melkers akter, och den håller en mycket hög fart. Vi ser hur den klyver sjön som en jättetorped, stora svallvågor med vitt skum bryter upp utmed dess sidor. Ryggen är bredare än båten och det vita på odjurets sidor är inte ens ovan vattenytan. Herregud! Tänker den krossa oss? Jag ser mitt liv passera revy när jag helt förstummad av skräck backar in med halva kroppen i Melkers kabyss. Strömberg försöker med samma sak men jag släpper inte in honom. Här finns bara plats för en. Fint folk först resonerar jag och barrikaderar mig i dörröppningen. Vad inbillade han sig egentligen? Kaptenen på båten skall väl inte rädda sig före passagerarna!
Som tur är dyker den 10-15 meter bakom båten och går rakt under oss. Jag tänker på sejen som förtvivlat sprattlar en bit under båten. Jag gör mig beredd att offra spöt om den skulle få den dumma idén att hugga. Troligen kan ingen "sejbroms" i världen rå på besten om den skulle sluka sejen. Som två stenstatyer inväntar vi vad som komma skall. Men ingenting händer, späckhuggarn försvinner som genom ett trollslag och visar sig inte mer. Kvar lämnar den två darriga och knäsvaga herrar som inte vet om dom skall skratta eller gråta. Det tar en bra stund innan vi hämtar oss från skräckupplevelsen. När vi kallade på dom andra och berättade om händelsen frågade dom om vi filmat eller tagit kort på händelsen. Vi höll på att skratta ihjäl oss över den stupida frågan. Filma var nog det sista vi hade tänkt på. Vi hade haft fullt jobb att hålla våra diverse kroppsvätskor inombords. Jag själv klarade mig turligt nog från såna otrevligheter, men jag kan inte svara för hur det gick för Strömberg.

Senare på kvällen berättade vi om vår upplevelse för Robert, en kille som jobbar på Tronds fiskebåt. Han berättade då om en otäck upplevelse han haft med en späckhuggare. En kväll hade han tagit den lilla träbåten och rott ut för att dra några matsejar. En späckhuggare hade då gjort ett krumsprång högt över vattenytan bara några meter från båten och varit nära att krossa honom. Han förtäljde också att den uppvisningen fick bli slutsignalen för dagens fiske. Troligen hade han slått nytt världsrekord i rodd när han gav sig av in mot land sa han.

Nytt världsrekord igen
Samma dag som vår allför nära kontakt med "mördarvalen" satte Jörgen Larsson ytterligare ett linklassat världsrekord, den här gången på sej. Linan han fiskade med var Siglon 0,105 mm med brottstyrkan ett kg. En lina knappt lämpad för småmört och löja. Att fiska med en sån "sytråd" tillåter inga misstag. Det krävs stor skicklighet och en ängels tålamod när man drillar fisken. Jörgen har gott om båda delarna och har han fått för sig att han skall fiska på ett visst sätt, eller som nu slå ett rekord så genomför han det oavsett vilken tid det tar. Envisare person får man leta efter. Hans första försök visade sig däremot inte vara riktigt genomtänkt. Betet han använde var en 150 kronors rapalavobbler. Glad i hågen och med stort självförtroende släppte han ner dyrgripen bland dom hungriga storsejarna. Han hann knappt veva en meter förrän det snärtade till nere i djupet, sen var den vobblern ett minne blott. Efter det nedsläppet fick det bli billigare beten att fresta sejarna med.

Jag och Strömberg låg bredvid och hade roligt åt hur han kämpade och slet med den tunna linan för att den inte skulle brista under sejens häftiga knyckar. Det var många gånger som linan brast men han kämpade enträget vidare. Vid ett tillfälle både hörde och såg vi faktiskt när han fick ett litet vansinnesutbrott vid en sejförlust nära ytan. Han slog till och med spöt i vattenytan ett par gånger och det hör inte till vanligheterna. - Han ger nog snart upp! Skrattade Strömberg. Ofta såg vi när han returnerade både torsk och sej, fisk som han kämpat länge och väl med men som tyvärr var för små. Flera timmar gick men till slut hördes ett glädjevrål från båten och vi förstod genast vad som inträffat. Till slut hade han fått en sej som översteg det gamla rekordet. Vi åkte genast över för att gratulera. En lycklig och lättad Jörgen Larsson stog och lös ikapp med solen med en fin sej i famnen när vi kom fram. Sejen vägde 7,95 kg var 90 cm lång och hade en omkrets på 55 cm. Förutom Siglonlinan använde han en Amb 6000 (som redan tidigare har två världsrekord på sitt samvete) och ett djupriggspö Simrishamn Special.

Vem får sej över tio kg först?
En dag trotsade jag och Strömberg vädergudarna själva och körde ut mot Rösthavet. Skåningarna stannade hemma, dom trodde inte det skulle gå att fiska. Vi hade gjort flera tappra försök att gå ut men varit tvungna att vända. Vinden hade faktiskt lugnat ner sig lite, men det var fortfarande mycket hög sjö. Vi kom till slut ut men vi fick hålla oss ordentligt i relingen när vi fiskade. Strömberg startade upp med en sej på 17,5 kg som tog 50 meter från rullen i den första rusningen.

Han hade en bra stund att göra innan han kunde lyfta in fisken i båten. Men ändå var han inte nöjd med fångsten, han satt otroligt nog och surade i båten. Anledningen var att vi slått vad om vilken av oss som först skulle fånga en sej över tio kg. Under tiden som han stog och kämpade med sin jättesej passade jag på att dra en på 10,5 kg. Han hade sin sej nästan uppe när jag fick min precis under båten. Den tog bara några minuter att få upp till ytan så jag slog honom med några sekunder. Jag försökte förklara för honom att det är få förunnat att fånga en sån fin fisk han just gjort. - Det skiter jag fullständigt i! Skrek han. - Jag vill någon gång vinna ett fiskevad över dig förklarade han med butter min. Konstig man det där tänkte jag, sitter och lipar över en förlorad tia när han just landat en sej på 17, 5 kg. Han kunde gärna fått behållt tian om det var jag som fått sejen. Anledningen att han surade var troligen att han dragit sig till minnes ett vad vi haft i Saltströmmen för några år sen. Den gången gällde det vem som kunde gissa vilken art man just fångat. Reglerna var enkla, direkt vid nappet var man tvungen att gissa vilken art man fångat. Den som först hade fem rätt skulle vinna. Eftersom det bara fanns sej, torsk och kolja på stället där vi fiskade så stog det snart lika fyra fyra. Nästa som gissade rätt skulle vinna. Vi bytte ställe och testade mellan två öar på 15 meters djup. Stället kallar vi för "Fläskarstället" på grund av dom enorma mängder torsk som brukar hålla till i sundet. Efter några sekunders fiske fick vi samtidigt napp på botten. Självklart gissade vi båda att det var torsk som nappat.

Strömberg var lite snabbare i uppvevningen och fick sin fisk till ytan före mig. Hade det nu varit en torsk hade han ju faktiskt vunnit tävlingen. Men otroligt nog så var det ingen torsk han fångat. Till ytan kom nämligen en liten långa till vår stora förvåning. Den enda långa vi fångat på stället, både före och efter vår tävling under säkert hundra timmars fiske. Själv kunde jag sekunderna senare snyggt och prydligt lyfta in en liten sprattlande torsk i båten samtidigt som jag högt och ljudligt utnämnde mig till vinnare. Helt vansinnig returnerade han långan ungefär 20 meter ut från båten, samtidigt skrek han att en sådan "flytgubbe" som jag borde genast åka in och köpa en lott.

En påstigning av sällan skådat slag
Efter vår vadslagning beslöt vi oss för att prova efter torsk på grundet Hausen, ett av dom yttre grunden i Rösthavet. Tidigare i veckan hade ett gäng danska sportfiskare haft bra torskfiske där. Vi började med att söka av toppen efter aktivitet i form av småsej eller sillstim. Tacklen höll vi beredda i båten, färdigagnade med hel sej. Som oftast runt grunden tecknade lodet stim som strök omkring runt toppen på 32 meters djup. Efter 3-4 drivor hade vi fortfarande inte haft kontakt med någon större fisk. Jag stog och lekte lite upp och ner på botten med min sej. Plötsligt och helt utan förvarning hakade jag fast i något. Sakta men säkert började det försvinna ut lina från spolen. Jag hade ju den så kallade "sejbromsen" i så spötoppen befann sig 20 cm under vattenytan samtidigt som jag pressade handtaget stenhårt mot magen. Först trodde jag det var fisk, men efter 20 meter blev jag osäker. Det gick så sakta och jämnt utan några ryck eller rusningar, det försvann högst en meter i sekunden från spolen. Det kanske ändå var bottennapp? Jag vände mig om för att kolla med Strömberg hur fort vi drev egentligen. Det är inte så farligt sa han och visade med sitt spö hur hans lina stog nästan rakt ner.

Den fulla insikten av hans ord slog mig med full kraft. Jag hade helt enkelt fast fisk på kroken och det var ingen liten eftersom den helt obekymrat drog ut lina från den stenhårt åtskruvade bromsen. Fisken som snott sejen verkade inte ha en aning om att han var krokad. När fisken tagit ungefär hundra meter lina hade jag mjölksyra i armarna och fortfarande gick den lika sakta och obesvärat iväg med sejen i käften. Linan som tidigare hängt rakt ner utmed båten stog nu i 45 graders vinkel . Strömberg som vevat upp sitt tackel när han förstod vad som var på gång startade båten för att köra efter. Innan han körde ville jag prova om jag kunde stoppa honom med tumbroms och ett kraftigt mothugg. Jag tryckte dit tummen allt vad jag orkade och försökte resa spöt. Helt omöjligt han gick fortfarande lika lugnt och självsäkert iväg, spolen bara gled över tummen och spöt var omöjligt att resa. Herregud! tänkte jag, fisken märkte det inte ens! När han dragit iväg ca 130 meter klev han av lika plötsligt som han stigit på.

Ordsvallet efter den händelsen var inget för barnöron kan jag säga. Helt stum i armar och rygg efter ansträngningen vevar jag upp det tomma tacklet. Endast rester av agnsejens ena öga sitter kvar på kroken. Jag förbannar min egen otur, troligen var det mitt livs fisk i form av en riktigt stor hälleflundra jag just tappat. - Mister du en står dig tusen åter! Säger Strömberg mest på skämt för att lätta upp begravningsstämningen. Det är på håret han får en rak höger.

För mig blir det fortsatta fisket avslaget efter att den troliga megaflundran försvunnit i djupet. Jag sitter mest och tänker på hur stor den egentligen kan ha varit. Jag har fortfarande en känsla av total maktlöshet i kroppen. Fisken gick helt enkelt inte att få kontakt med. Den gick inte att rubba med stenhård tumbroms eller med kraftigt mothugg och den gick 130 meter sakta och obevekligt på den kraftigt ställda bromsen utan att ens märka att den var krokad. Jag tvivlar på om jag någonsin kommer att få uppleva ett sådant napp igen. Om det ändå kunde ligga någon sanning i Strömbergs helidiotiska ordspråk.

Strömberg upptäcker plötsligt ett enormt "måsdyk" vid horisonten. Han anbefaller omedelbar uppvevning och styr därefter genast Melker mot anstormningen av fåglar. När vi anländer håller flera tusen av dom kalas i ytan. Det är det värsta "måsdyk" vi någonsin sett och det bara växer och växer. Från alla håll och kanter strömmar det till mer fåglar som vill ansluta sig till kalaset. Det är fullt slagsmål bland trutarna när dom slåss om den feta sillen som trycks upp till ytan av den jagande sejen. Vi ser stora sejryggar bryta i ytan när dom jagar i strömvreden. Jag får sju sejar över tio kg på kort tid, fem av dom tar på dom första nedsläppen, den största väger 14,5 kg. Stömberg får också flera över tio med en topp på 14,5 kg. Dom urstarka sejarna dämpar sorgen något men vi tröttnar snart på dom. Vi avbryter fisket mitt i värsta napperioden och åker in. Vinden har nu lagt sig helt och endast en hög dyning återstår. Av våra tidigare fem shadar finns endast två hårt sargade exemplar kvar. Dom är både limmade och tejpade för att hålla ihop. Strömberg har även två buntband ihopkramade runt spillrorna av sin shad.

Prisutdelning
För att få lite extra krydda på fisket hade vi införskaffat priser som skulle premieras till dom största fiskarna i varje klass. Det här med priser är en kul grej som höjer stämningen både under fisket och i stugan när man stämmer av vem som ligger bäst till. Klasserna som det tävlades i var sej och torsk samt en specialklass för den som gjort den bästa prestationen under resan. Priserna det skulle kämpas om var handgjorda träfiskar tillverkade av Göran Nilsson, en av sveriges skickligaste träkonstnärer. Göran hade skurit ut sej och torsk till respektive klass samt en underbart vacker kungsfisk till klassen för bäst prestation. Fantastiskt fina arbeten som stog högt på våra önskelistor. Prisutdelningen gick av stapeln tillsammans med Trond och hans familj på deras restaurang Röstmat. Jörgen Larssons chockstart med den rapalafångade 19 kilos sejen från första dagens fiske blev en klar vinnare i sejklassen. Närmaste konkurrenter var jag och Strömberg med varsin på 17,5 kg. Jörgen tronade även högst upp på listan i prestationsklassen med sina två linklassade världsrekord. Men kampen var hård med Göran "Gurra" Karlsson som lyckats med den otroliga bedriften att fånga en stormfågel med bara händerna.

	Göran Nilssons hemsida

Han stupade dessvärre på mållinjen. Anledningen var att fågeln varit blind på ena ögat, därmed var prestationen mindre beslutade den omutliga juryn. Bedriftsklassen är en helt öppen historia där inte bara fiskeprestation räknas, lite roligt runt omkring själva fisket måste man ha också. I torskklassen blev undertecknad segrare eftersom jag hade resans två största torskar på 21,5 och 22,5 kg. Prisutdelare Strömberg räckte högst motvilligt över den vackert utskurna trätorsken till mig samtidigt som han mumlade något om "turgubbe". Jag förstod inte riktigt vad han menade.

Kommuntoppar på röstfiske
Vår sista fisketur på Röst skulle bli en mycket trevlig historia. Trond hade föregående år lovat följa med ut och fiska med "stang", något som han tidigare aldrig gjort. Att han avgett ett sådant löfte ville han först inte kännas vid. Han var väl rädd för att få utstå "spott och spe" från dom andra yrkesfiskarna på ön. Han var mycket skeptisk till det hela och försökte slingra sig men Jörgen lyckades till slut övertala honom. Med på fisketuren var också Rösts turistchef Terje Henriksen med sin son Steffen. Terje hade i sin tur bjudit in Anders Venger, rådman i Rösts kommun. De fiskade samtliga från Mats Perssons båt. Mats körde båten medan Jörgen och dom andra servade gästerna ombord. Jag och Strömberg hade med oss Robert i båten, mannen med "Röstrekordet i rodd med liten träeka". Strömberg erbjöd sig att enbart köra båten så jag och Robert kunde fiska.

På ett nästan spegelblankt hav styrde vi mot grundet där vi några dagar tidigare fått 44 sejar över tio kg. Vi ville absolut att det här skulle bli lyckat, vi såg det som en gyllene chans att göra god reklam för oss sportfiskare på ön. Robert fick givetvis ta över Strömbergs sargade shad. Innan vi släppte ner drog jag ner bromsen på rullen, jag ville han skulle få känna på när fisken rusade. Som tur var så fanns det gott om sej i vattnet. Alla hade fisk över tio kg efter två drivor på toppen. Jörgen Larson förärade Terje sin enda 23 centimeters shad. Terje tackade omedelbart för lånet genom att dra en sej på prick 15,2 kg. Robert som fiskade i vår båt drog sej på löpande band, han fiskade med en otrolig frenesi och tyckte det var enormt roligt. Efter att ha landat ett flertal fina fiskar på 12-13 kg fick han en som exakt höll måttet 15 kg. Själv fick jag efter en hård kamp nöjet att landa en fin sej på 15,5 kg.

Vart man än såg var det hårt böjda spön och skrikande bromsar. Stämningen var minst sagt på topp. Det var underbart att se när dom tidigare skeptiska norrmänen plötsligt blev som förbytta när dom upptäckte hur skoj det var att kämpa med storsej på "stang". Med stor entusiasm gick dom in för fisket efter dom vilt huggande sejarna. Sammanlagt fångades drygt 20 stycken över tio kg på ett par timmars hektiskt fiske. Våra stora shadar var nu endast ett minne blott, men dom hade verkligen gjort sitt jobb. Ihop med lim, tejp och buntband hade dom till slut fångat ett 50-tal fiskar över tio kg, nio av dessa vägde över 15 kg.