Efter en lång seg vinter utan havsfiske var äntligen bilen och "Melker" packade för avresa till Nordnorge. Det var ingen dålig packning heller. Kläder och utrustning för en hel månad var stuvat i varje upptänkbart utrymme. Anledningen till denna trängsel hade en mycket enkel förklaring. Med på resan var även våra sambos Eva och Ann-Christine, samt min styvdotter Jenny. Ytterligare förklaringar behövs nog inte med de så kallade "dampackningarna" Två veckor på det nyöppnade havsfiskecentrat Fjordcamp och ytterligare två på Röst var vad som stog för dörren. Tjejerna skulle vara med under vistelsen på Fjordcamp, sen skulle de ta tåget hem igen. Strömberg och jag skulle vidare mot Vaeröy där vi skulle stråla samman på färjan över till Röst med skånegrabbarna Mats Persson, Jörgen Larsson, Kjell Stenberg och Göran Karlsson för ytterligare två veckors havsfiske. Men vår första destination var det nyöppnade konferans och havsfiskecentrat Fjordcamp som drivs sen maj 1999 av de svenska bröderna Rickard och Peter Rätz.

Text och bild: © Björn Karlsson

Fjordcamp ligger mycket vackert beläget i Vesterålen, Bö kommune. Förhandsrapporter från Rickard om ett bra och varierat fiske i vattnet utanför campen gjorde bilresan lättare att genomlida. Tjejerna behövde inte deltaga i den fasansfullt långtråkiga bilresan utan åkte istället lyxtåg till Narvik där de blev upphämtade av Peter Räts som skjutsade dem med bil den sista biten till Fjordcamp. En del skall ha lyx och flärd medan andra skall lida alla helvetes kval i en trång och varm bil. Sånt är livet om man är kille - orättvist. Vad hade man inte gjort för att slippa bilen och istället färdas fram på ett rymligt tåg sittandes i restaurangvagnen med en kaffekopp framför sig. Livet är grymt.

Vårt huvudmål för resan var först och främst att djuphavsfiska efter blåkveite, fläckig havskatt och storuer på 7-800 meters djup ute på den berömda Eggakanten. Eggakanten är själva kanten på den norska kontinentalsockeln som stupar ner till flera tusen meters djup. Vår planering var att komma ut på djupet i minst två dagar med en lokal yrkesfiskare vid namn Anker Peder Larsen. Dagarna där emellan skulle ägnas åt mer landnära fiske efter sej, torsk, bleka, plattfik. Ett sådant extremt djuphavsfiske som vi planerat kräver nogranna förberedelser. Eftersom det inte fanns någon chans till ankring var vi utlämnade till Ankers skicklighet som skeppare för att kunna ligga någorlunda still ovanför fiskeplatserna. Stora rullar med plats för massvis med lina var ett måste. Möjligheten att släppa efter flera hundra meter var vi tvungna att ha om strömmen ändå skulle bli för hård för att kunna hålla båten still.

De rullar vi planerade använda var Shimano TLD 30 2-Speed, helt suveräna rullar för djuphavsfiske med bra utväxling och fin och jämn broms. Rullarna laddades med ca 1.500 meter 0,30 EuroTex flätlina. Spöna var Conoflex 50 lbs och till sänken använde vi 8 hg tunga blyrör. Tacklen var tillverkade av 1,2 mm nylon och var apterade med två upphängarkrokar i st 8/0 samtidigt som vi hade ytterligare en krok på en kort släptafs efter en havsfiskebom. Till agn hade införskaffats en låda makrill. Ytterligare utrustning var kampsele och spökopp för att underlätta den mödosamma uppvevningen. Utan den ryggbesparande hjälpen hade det inte blivit många nedsläpp, det kan jag lova.

Havsfiske på kontinentalsockelns brant
	Väl framme på sammanstrålade vi med Rickard Rätz. Rickard har ett stort havsfiskeintresse själv och fiskar så fort han får tid över från allehanda bestyr som hör en fiskecamp till. Vädret var inte det bästa så vi fick vänta några dagar innan vi kunde ge oss ut. På kvällen den 16-07 kl 22.00 anlände Anker så vi äntligen kunde ge oss av. Gångtiden beräknades till ca tre timmar och därefter skulle vi fiska i tio timmar var det bestämt. Anker såg minst sagt skeptisk ut när vi visade vilken utrustning som skulle användas. Särskilt misstänksam var han mot våra sänken. Dom var alldeles för lätta tyckte han, enligt honom borde de väga minst tre kilo om vi skulle nå botten. Jag tyckte han flinade lite konstigt samtidigt som han mumlade något om "förryckta svenskar" när han gick in i styrhytten. Väl framme på fiskeplatsen Anker bestämt vi skulle börja på signalerade han att det var klart för nedsläpp. Han tillade också med ett illmarigt leende på läpparna att det var 700 meter djupt och vi skulle driva ut över en kant som slutade först på 900 meter. Inga problem ropade vi och började släppa. Ungefär 1 kopp kaffe och två cigaretter senare dunsade våra sänken i botten 700 meter under båten. Det gick faktiskt någorlunda bra att fiska även fast båten drev ordentligt. Anker hade tydligen missupfattat det där med att hålla upp båten mot linorna.

Första nedsläppet resulterade inte i någon fisk så vi vevade upp efter ca en halvtimme för att kolla agnen. Samtidigt som vi såg över våra tackel och agnade om styrde Anker tillbaks båten till rätt djup och vi släppte genast igen. Att överhuvudtaget känna något napp på det stora djupet var nästan omöjligt, man fick mer ana sig till om något var på agnen. Saken blev inte bättre av att vi släppte på 700 meter och drev utåt mot ännu djupare vatten. Säkert hade jag mellan 12-1400 meter lina ute när det första försiktiga nappet kom där nere i djupet. Ett napp i ordets rätta mening är väl synd att säga att det var, en föraning om att något käkade på betet stämmer nog bättre. Efter en serie av rejäla mothugg börjades den mödosamma uppvevningen. En ren chansning eftersom jag inte märkte någon större skillnad i tyng på spöt. När jag vevat upp säkert 800 meter kunde jag för fösta gången verkligen se i spötoppen när den nickade till att de kraftiga mothuggen gett verkan. Spänningen steg kraftigt på båten, här var det ju faktiskt på väg en fisk av något slag upp från det enorma djupet, nu var bara frågan vad det skulle vara för sort. Det fick absolut inte fick vara lubb, de ville vi absolut inte ha någon kontakt med. Några minuter senare kunde vi till vår stora besvikelse beskåda en fet lubb där den ploppade upp i ytan. Besvikelsen blev först stor, men förbyttes snart till glädje när vi såg att även en blåkveite satt fast på den övre upphängaren.

Ett stort jubel utbröt för troligen är denna blåkveite den första som någonsin fångats av en svensk. Extra roligt var att fångsten skett på riktat fiske och inte bara av en slump. Självklart upplystes Strömberg om detta omeddelbart. Man får inte låta några tillfällen att jävlas med honom gå till spillo. Han lägger inga fingrar emellan när det gäller att ge tillbaks. Till min belåtenhet hördes endast några svårtydda osammanhängande grymtningar till svar. Vikten på blåkveiten fastställdes senare till 3,27 kg. Efter dessa två nedsläpp bestämde vi oss för att prova på lite grundare vatten efter fläckig havskatt kring djup på 500 meter. Men detta blev turens enda fisk av värde som fångades, resten av tiden var det bara envetna och fiskeförstörande lubbar som attackerade krokarna. Under tio timmars fiske hann vi bara med 7-8 nedsläpp så det tar sin tid att bedriva bottenmet på dessa djup. För Anker var det första gången han körde ut med sportfiskare, men han tyckte det var kul och har lovat att ställa upp igen.

Egentligen skulle det inte vara några större problem att åka ut till eggakanten med egen båt. Vi gjorde ett försök med Melker dagen innan vår resa med Anker. Vi fiskade då endast på 450 meters djup och det gick faktiskt rätt bra att hålla botten utan att ankra. Tyvärr så började det blåsa upp efter ett par timmars fiske så vi var tvungna att avbryta. Vi fick fisk på varje nedsläpp. Tyvärr endast i form av de alltid så huggvilliga lubbarna, men det visar ändå att det går att fiska med småbåt utan att ankra. På rätt botten eller med några fler timmar på oss så kanske resultatet blivit ett annat. Avståndet till Eggakanten från Fjordcamp är ungefär 18 distans om man räknar bort cirka fyra distans som är från campen och ut till öppna havet.

Havsdjupets röda abborrar
Dagarna före och efter vår djuphavssatsning ägnades åt fisket runt campen. Vi fiskade torsk, sej, bleka, uer och olika sorters plattfiskar. Rickard hade berättat att det finns massor uer utanför campen. Hans största hade vägt hela 4,5 kilo, en mycket bra vikt på en uer som är fångad så nära land. Vi fick tips vart de brukade fiska men bestämde oss för att söka lite på egen hand, innan vi kom fram till hans ställe. Utanför berget Vanntind hittade vi en liten håla på 180 meters djup där det fanns gott om de röda läckerheterna. Vi såg direkt på ekolodet hur de tryckte utmed botten. Vädergudarna var med oss för havet låg spegelblankt och driften var minimal. Vi fiskade med tackel knutna av 0,90 mm nylon med fem upphängare i st 6/0. Krokarna betade vi på med sejbitar.

Kungsfiskarna hade tydligen sällskap i hålan av ett gäng hungriga lubbar. Strömberg startade med en fyrling på lubb medan jag drog en dublé på kungsfisk. Snacka om att han var skitförbannad när han fick se dem i ytan. När han väl rensat sitt tackel från de objudna gästerna hade jag redan prickat botten igen. Snart kändes de första försiktiga dallringarna i spöt när kungsfiskarna kastade sig över betena. När man fiskar på det djupet bör man inte veva upp så fort man känner att en fisk sitter fast. Det är bara att vara kall och vänta in nästa napp och göra ytterligare ett mothugg. På det sättet kan man få flera fiskar på samma gång. Mitt andra nedsläpp resulterade i en fyrling av de illröda kungsfiskarna där alla vägde över ett kilo. Den största fick vågen att stanna på 1,9 kg. Samtidigt som jag vägde den hade Strömbergs tackel återigen nått botten. En millisekund senare satt det ytterligare en lubb och sprattlade på en av krokarna. Med ett ilsket vrål började han att veva upp för att rensa tacklet från den lilla lubben. Själv hade jag mycket svårt att hålla mig för skratt och plågade honom med filmkameran samtidigt som jag försökte få ur några vettiga ord ur honom. Jag frågade om han kunde tänka sig att ta ett kort på mig med mina fyra samtidigt fångade kungsfiskar. Det var det sista han kunde tänka sig blev svaret.

Nu var han verkligen i sitt esse den gode Strömberg. Lubb efter lubb vräkte han upp medans jag drog kungsfisk i parti och minut. Efter fiskets hade jag ett 30-tal kungsfiskar liggande på min sida av båten, Strömbergs var mer lätträknade, endast fyra stycken hade han lyckats lura. Men hade det varit lubbtävling så hade han vunnit en förkrossande seger. Vi fiskade med 0,90 på tafsen men det visade sig snart att det var för tunt. Inte på grund av kungsfiskarnas kämpatakter utan mer på deras förmåga att rulla runt under uppvevningen. På så sätt lyckades flera fiskar slita sig. Tafsarna som de suttit på var så ihoptrasslade att de knappt gick att reda ut. Vi besökte hålan fler gånger med samma resultat. Massor med kungsfisk men tyvärr för Strömberg så vände inte lyckan de gångerna heller. Det blev mest lubb för hans del. Ordet "lubbakungen" klingar nog än i hans öron efter mina tråkningar av honom.

Blekafiske med spinnspö och shadjigg
Utanför den lilla ön Frugga hittade vi ett litet grund med massor av stridbar bleka. Vi fiskade med spinnspö och som bete använde vi 15 cm långa shadjiggar monterade på 60 grams jiggskallar. Djupet var mellan 10-30 meter och blekorna gick omkring och jagade i sill och småsejsstim som strök omkring runt grundet. Att vi båda fiskade med spinnspön är inte riktigt sant. Själv fiskade jag mesta delen av tiden med ett 12 lbs havsfiskespö som jag försökte kasta med. Jag hade nämligen gjort det stora misstaget att inhandla två Hypronspön från D.A.M. en tid innan jag åkte upp.

Ett spö med kastvikt upp till 60 gr och ett till 100 gr. Det med störst kastvikt på hade jag använt en del på havsfisketävlingar. Tyvärr så hade det gått lyckats gå av två gånger på två olika tävlingar. Efter diverse förstärkningar var det åter lagat och tyvärr också medpackat till resan. Alltså så har jag innan resan fiskat med det två gånger och det har gått av båda gångerna. Hur kunde jag vara så dum så jag tog med den skiten upp till Norge. Givetvis så gick det av igen efter några fiskar. Vilken skitkvalite utbrast jag givetvis och kastade in spillrorna av spöt i Melkers mörkaste innandömen. Fram tog jag nu lite misstänksamt det andra Hypronspöt. Det spöt som var helt nytt och aldrig använt. Efter ett par mycket försiktiga kast, med andan i halsgropen fick jag en bleka på runt 5 kilo. När jag försiktigt skulle leda in den till båten så small även detta spö av som en torr kvist.

H äpna av förvåning tittade vi på resterna av spöt. Man kan ju undra vad det är för grejer som säljs på marknaden egentligen. Rena rama engångsförpackningen i tusenkronorsklassen. Bara för att jag ovetande köpt sån skit, stog jag nu helt plötsligt utan spinnspö och var hänvisad till ett havsfiskespö att kasta med. När man köper spön över 1000 kronor i pris, då borde det ju hålla till mer än ett par kast tycker man ju. Men så är det tydligen inte med produkter från den stora D.A.M- fabriken. Har man köpt sån kvalificerad dynga får man tydligen vara glad om man hinner fånga en enda fisk på det innan det går av. En sak är säker. Aldrig mer några produkter från skitföretaget D.A.M och dess undermåliga produkter av sämsta kvalitet. Hellre täljer jag en gren i skogen och fiskar med, den håller ju säkert längre i alla fall.

I vilket fall som helst fiskade jag på med vad jag hade att kasta med. Blekorna höll en mycket hög meddelvikt på över fem kilo och gav oss rejäla kamper när de slet lina av rullarna. Strömbergs olycka från uerfisket hade plötsligt och lustigt vänt till rena lyckan. Det gick knappt ett kast förrän han glatt deklaredrade att ytterligare en fisk fallit offer för den förföriskt vickande shaden. Nu var det jag som fick uthärda en del gliringar från hans vassa tunga. Till Strömbergs oerhörda förtjusning lyckades jag med konststycket att fånga en lubb på shaden i mellanvattnet. Det var lite skillnad på lubben och på blekan som han samtidigt halade upp i båten på 7,4 kilo.
- Det är skillnad på kreti och pleti skrattade han och la genast ut ett nytt kast. Summan av detta kast blev ytterligare en bleka på 7,1 kg samtidigt som jag halade upp en liten torsk på ett par kilo. Till slut fick även jag ett par fina blekor på runt 6 kilo, men jag kom aldrig upp i Strömbergs höjder. Tur var väl det för efter den stora uer-utklassningen hade nog hans psyke inte orkat med så mycket mer. Fast den som verkligen behöver ett starkt psyke när han fiskar, det är den som fiskar med ett Hypronspö. Den stora frågan som måste mala i huvudet hela tiden är
-Skall det hålla eller skall det gå av, om det så bara nappar en fisk på ett par kilo...

När vi inte fiskade efer de stridbara blekorna sökte vi efter plattfisk sej och torsk. Stora stim av sej i vikt mellan 5-10 kg hade invaderat Böröyfjorden belägen några distans från campen. Jag och Strömberg hoppade snart över det fisket till förmån för det som vi tyckte mer spännande plattfiskmetandet, men många av de andra gästerna fiskade där flitigt och gjorde stora fångster. Jimmy Lagergren och Magnus Sigfridsson från Floby hade några lyckade fisken efter både sej och torsk norr om den lilla ön Frugga. De största sejarna lurades av shadjiggar, fiskade efter en havsfiskebom och torskarna föll för upptacklade gråsejar som agn. Jimmy och Magnus lurade också en hel del feta blekor , den största vägde 5,7 kg och fångades av Jimmy.

Sandskädda, lerskädda och rödspätta

Medan de andra gästerna på campen jagade stortorsk och storsej fiskade Strömberg och jag på bland kobbar och skär runt campen. Vi hade fått ett hett tips om vart det kunde finnas knaggrocka i en liten vik, där bojade vi upp en mäsksäck med 25 kilo fet sill i lökpåsen. Säcken låg där under hela vår vistelse på Fjordcamp, men någon rocka gick tyvärr inte att locka till platsen. Däremot så fångade vi en hel del lerskäddor och massor av sandskädda vid ett sjömärke bara 100 meter från säcken. Sjömärket utmärkte ett litet grund som var bara några meter djupt. Mitt på grundet fanns det en hel del sandskäddor i fint format. Strömberg drog den största på 790 gr själv fick jag en på 750 gr medan Jimmy landade en på 700 gr. Vi fiskade endast ett par gånger vid märket eftersom vi inte lyckades fånga några rödspättor. Det var rödspättorna som lockade mest. Bara ett par veckor innan vi anläde till campen hade två polska turister pilkat upp två stycken på tre kilo vardera utanför Tindöya, alldeles i närheten av sjömärket. Vi snackade också med en lokal fiskare vid namn Hugo som berättade att den största rödspätta han fångat i nät vägde hela 9 kilo. En sån fisk finns det väl bara en på miljonen men det var ändå så nackhåren reste sig när man hörde honom berätta. Han berättade också att det fanns mycket rödspätta i trakterna, men vid denna årstid så gick de stora spättorna väldigt djupt. Det var inte förrän i december månad som de stora "dasslocken" kom upp på grunt vatten för att leka.

Vid en helt underbart vacker sandstrand inne i en liten bukt fick vi de första kontakterna. I början var det bara sandskädda som nappade. Fruktansvärda mängder av dem kastade sig över våra räkagnade krokar. Hela bukten verkade vara full. Dublé efter dublé pumpades upp. Djupet varierade från 2-15 meter. När vi fiskade som grundast låg vi bara ett par meter från strandlinjen och såg när de kastade sig över agnen. De som inte fick plats på krokarna följde ofta med nyfiket, ända upp till ytan där de tog farväl och simmade ner igen. Snart började vi bli irriterade på de glupska sandskäddorna som aldrig lät agnet vara ifred så. Vi började systematiskt söka av bukten efter rödspätta. Så fort vi fick sandskädda så drog vi upp och sökte vidare. Ofta handlade detta bara om ett nedsläpp innan de satt på krokarna. Men vi fick till slut lön för mödan och enstaka rödspättor började fastna på krokarna. Vi märkte att ju närmare kanterna i bukten vi fiskade desto mer rödspätta kom det upp. Sandbukten var omgärdad av berg på sidorna, där bergen tog slut under ytan tog sandbottnen vid. Precis i brytningen mellan berg och sand hittade vi till slut dom rödprickiga plattisarna. Tydligen låg de på sanden och betade på bergets kanter efter mat. Ju närmare berget man fiskade desto mer rödspättor fångade man. Så fort man gled ut från berget kastade sig sandskäddorna genast över agnen igen. Vi fick massor med rödspätta upp till ett kilo men de riktigt stora lös med sin frånvaro. Djupet vi fiskade på var bara runt tio meter så till nästa fiskepass beslöt vi oss för att försöka på djupare vatten.

Vi började dagen efter med att söka precis utanför den lilla bukten. Djupet var runt 15 meter och vi såg klart och tydligt i det klara vattnet att det var sandbotten blandat med stora stenar. Vi prickfiskade runt stenarna och fick masssor med rödspättor. Allt eftersom vi fiskade sökte vi oss djupare och djupare. Tydligen så var det inte bara rödspätta på sidorna inne i den lilla bukten. På sluttningarna utanför fanns det mycket större koncentrationer av dem. Vi fiskade till slut ända ner på 30 meter och hade lika bra fiske där. När dagens slut närmade sig kunde vi summera ihop till ett hundratal plattfiskar varav nästan hälften var rödspätta.

Vi fick inte heller på detta ställe några riktigt stora, vikten låg på de flesta mellan fem hekto och upp till ett kilo. Eftersom det var varierat med sandskädda och rödspätta lärde vi oss snart vad som nappat. Sandskäddan bjöd mycket mindre motstånd än "rödisarna" och följde ofta med snällt upp. Spätterna däremot tvärhöll allt vad de orkade hela vägen upp till ytan. Det var även stor skillnad i nappen.

Sandskäddorna kastade sig ofta handlöst över räkorna och gjorde processen kort med dom, medans rödspättorna bara låg och sög på räkan. Så fort man kände att det var något där och drog försiktigt i agnen var man tvungen att släppa efter. Var det en rödspätta och man drog iväg agnet ifrån den riskerade man att den tappade intresset. Tacklen vi använde var 1 m långa släptackel fiskade efter en glidbom med två krokar i st 4. För sandskäddan har det ingen större betydelse om man använder glidbom eller fast bom. Men för rödspättan är jag övertygad om att resultatet blir mycket bättre med glidbom. Rödspättan är mycket mer försiktig när den nappar och tycker inte om att känna tyngden från sänket. Framför krokarna hade vi pärlor i alla dess färger. Pärlorna lockade plattfisken till räkagnen samtidigt som de tynger ner tacklet mot botten. Att få tacklet någorlunda still på botten är viktigt. Fladdrar det omkring för mycket så lockar det bara till sej en massa sej och torsk som förstör fisket. Oturligt nog så hittade vi inte platsen för rödspättan förrän vår sista fiskedag.

Det hade varit intressant att söka vidare i området för någonstans låg säkert de stora "dasslocken" och lurade. Men som med all annan storfisk så krävs det gott om tid för att komma på var, när och hur de bäst skall fångas. När vi kom tillbaks till campen träffade vi på Hugo, han som fiskade med nät i fjorden. Han undrade vart vi fått alla plattfiskarna någonstans. Jag visade honom på kartan samtidigt som jag frågade om något annat ställe med chans på större fisk. Ja det finns blev svaret
-Jag glömde visst att tala om det för er innan ni åkte ut. På det här stället sa han - och pekade med fingret på kartan, är det inte många under 1,5 kg. Tack för den passningen Hugo tänkte vi och fortsatte med det mödosamma rensandet. Vi får testa det stället nästa gång vi kommer till Fjordcamp istället.

Ett bestående minne av vår vistelse i Fjordcamp - förutom Hugos dåliga minne - och det spännande och varierade fisket är de spektakulära solnedgångarna och den fantastiska naturen i området. Vesterålen kallas för "De gröna alperna vid havet" och det är ett namn som överensstämmer med verkligheten. Här är fjällen helt överväxta med vegetation. I Vesterålen finns också omkring 300 sjöar och vattendrag med bra öring och rödingsfiske. Cirka 80 av dessa finns i områdena kring Fjordcamp. Även havsvandrande röding finns i en del av dessa vatten. Ett besök i Vesterålens bäst belägna och modernaste fiskecamp Fjordcamp blir inget man kommer att ångra, vare sig det gäller fiske eller naturupplevelser.