ÖVRIGT FISKE
Enligt information från vår vän Tore fanns här även chans på torsk, långa och bleka i fint format. Torsken kommer in från djupt vatten i gryning och skymning för att jaga på grunden. Dagtid var det helt rent och inte en torsk fanns att få. Senare på säsongen framåt juli-augusti kunde däremot fisket vara mycket bra. Då är det inte ovanligt med ett flertal torskar mellan 10-15 kilo på en tur. Långa fiskades på branterna väst om Fedje runt 100-300 meters djup.

Veckan innan vår ankomst fångades, av medlemmarna i Bergens Havsfiskeklubb, flera stycken över 10 kilo. Den största hade vägt hela 24 kilo. Under vår vistelse gjordes några sporadiska försök från drivande båt efter långa, men med klent resultat. Lubb och några smålångor runt 3-4 kilo var det enda som fångades. Här finns mycket att utforska och en riktig satsning med ankring skulle säkert gett bättre resultat. Bleka fanns det däremot mycket gott om runt de många topparna. Mängder med stridbara blekor i vikter mellan 2-4 kilo men även flera runt 5-6 kom upp. Här fångade också de lokala yrkesfiskarna kontinuerligt fiskar på 8-10 kilo kunde Tore meddela. Eftersom blekor i den viktklassen är mycket sällsynta tyckte vi att det lät lite väl bra. Men året därpå fick vi beviset.

VÄRLDSREKORD PÅ BLEKA
Under ett morgonpass efter bleka på en av de närliggande grundtopparna fångade Jörgen Larsson en drömfisk. Efter en lång kamp som kunde observeras från våra respektive båtar landade han en bleka på hela 9,794 kg. Ett nytt världs- och europarekord hade därmed skådat dagens ljus. Den enorma blekan hade gapat över en shad-jigg, sakta fiskad i mellanvattnet. Redskapen som användes var ett 12 ibs Conoflex spö Ambassadeur 6000 rulle och 4 kilos klassad Siglon lina. Rullen som användes har Jörgen tidigare fångat ett världsrekord på. Den gången handlade det om ett linklassat rekord i 10 kilos klassen på lax. Fisken som fångades i Pukaviken vägde 22,94 kilo. Om man frågar om rullen är till salu blir alltid svaret detsamma. Med tillräckligt många nollor bakom en nia så är allt förhandlingsbart.

Jörgen med nysatt världsrekord

Än så länge är det mycket outforskat om blekafisket i omgivningarna. Vi har mest testat på grundtoppar i omedelbar närhet av ön, där djupet varierat mellan 15-20 meter. De flesta toppar har också hyst mycket stora bestånd av bleka. Men stora möjligheter borde också finnas på de lite mer djupliggande grunden väster om Fedje. Enligt sjökort finns många högintressanta områden med toppar som angränsar till stora djup. Blekorna fajtades på lätta spinnspön eller havsfiskespön i 12 ibs klassen med jiggar eller drag som bete. Drag mellan 40-60 gr typ Wiggler fungerade suveränt. Många olika sorters jiggar provades. Fiskade vi med curly- tails kastade sig småsejarna genast över dem och förstörde fisket. Användes däremot shad-jiggar så fick vi blekor. Tydligen så attraherade inte shadarna sejarna tillräckligt så blekorna hann fram.

HAVETS EGEN SPORTFISKARE
MELKER, MELKER TILL PERSSON KOM! knastrade det i högtalaren. Har man fiskat i många år tillsammans med samma kompisar lär man sig snart tyda olika signaler. Till exempel snacket över kommunikationsradion. Är det något team som har fångat något stort eller ovanligt så avslöjas det genast på det annorlunda tonfallet. Eller om någon står med ett fånigt leende på läpparna och håller händerna under relingen, då dröjer det inte länge förrän en hälleflundra stortorsk eller annan raritet hivas upp till allmän beskådning. Det var under vårt sökande efter givande havskattsbottnar som anropet över radion kom. Det hördes direkt på tonfallet att det var något på gång. Samtidigt som ett par menande blickar utbyttes lyfte Strömberg micken från radion. Våra föraningar visade sig att stämma. Det var Magnus Gunnarsson som hade fångat en marulk på 5,6 kilo.

Magnus Gunnarsson med marulk på 5,6 kilo. Foto:© Jörgen Larsson

En oerhört svårfångad fisk som tillbringar sin tid blickstilla och mycket väl kamouflerad på botten. Med sina två stycken fiskspöliknande spröt längst fram på huvudet försöker den locka till sig bytesfisken, som sugs in med blixtens hastighet om de kommer för nära.  Sprötena på huvudet är till och med gillrade med små agnbitar som den förföriskt lockar med framför det rikligt tandförsedda gapet. Det skulle vara kul att veta om den fiskar med bägge spöna samtidigt eller om det ena är i reserv om det första går av. Denna mycket märkliga fisk består i stort endast av ett stort huvud och en liten propeller i aktern som knappt duger att simma med. Eftersom hela dess existens beror på överraskningstekniken för att skaffa föda så röjer den sig inte i onödan. Därför låter den sig inte heller fångas så lätt på sportfiskegrejor.

Dagen efter när vi låg och fiskade bleka på ett grund meddelade jag Strömberg att jag själv fångat en liten marulk i Saltströmmen på 1,7 kg.
- Jaså! Hur gjorde du då, undrade han.
- Jag bara lät pilken småhoppa fram på botten, för jag märkte att man fick bra med kolja om man gjorde så.
- Vi kanske skulle offra några timmar och försöka, frågade han. Sagt och gjort snart var spinnspöna utbytta mot 20 ibs spön och färdigbundna jiggtackel kopplades till 200 gr Wigglerpilkar.

Flera timmars fiske senare kunde endast ett antal småtorsk och en oräknelig mängd småsej räknas in. Bottennappen hade varit många och ett flertal pilkar hade gått förlorade. Efter att ha fångat ytterligare en tångruska vevade jag upp för att rensa kroken. Plötsligt bockade toppen till på uppvägen. Var det möjligen en fisk ändå? Spötoppen hypnotiserades nu av både mig och Strömberg när jag fortsatte att veva. Kunde det vara möjligt eller var det någon ynkligt liten fisk som nappat innan den tunga tångruskan fastnat. Efter en stunds vevande sprattlade det till i spöt igen. Nu blev vi nästan övertygade om att det verkligen var en marulk. Snart kunde vi även se att det stämde. Under stort jubel lyftes den in i båten. Den vägde 5,9 kilo och den välsmakande kotlettfisken tillagades senare på kvällen med gott resultat av stjärnkocken Strömberg. Efter detta möte med havets egen sportfiskare kunde vi bara ta micken till radion och ropa, PERSSON ,PERSSON TILL MELKER KOM!

Undertecknad med "havets egen sportfiskare"

HÅKÄRING?
Det var under vår andra vistelse på ön vi kom i kontakt med yrkesfiskarna på ön. De berättade om att förr  fångades mycket håkäring i trakterna. Väl medvetna om att håkäringen inte är populär hos yrkesfiskarna på grund av att de förstör deras redskap vågade vi fråga om positioner. Enligt de så behövdes inga sådana, det var bara att söka av branterna väst om Fedje ungefär 18 sjömil ut. Där fanns de största chanserna att kontakta de största bestarna. Skräckhistorier om hajar på flera ton förtäljdes. Om det var sant eller inte är svårt att säga. Men även på insidan av ön bara någon sjömil ut fanns en djuphåla som var ungefär 500 m djup. Där hade många håkäringar förr om åren fångats. Styrkta av denna information beslöt vi näst sista dagen av vår vistelse att det skulle göras ett försök i djuphålan. Nödvändig utrustning fanns medtaget och låg undanstuvat i Mats Perssons rymliga Beason båt. Ett hundratal gråsejar styckades ner och blandades med flera stora plastbackar med havskattrens som sparats för ändamålet. En stank som var helt obeskrivlig färgade våra ansikten gröna under det otrevliga arbetet med det stinkande mäsket. Fyra stycken stora löksäckar proppades fulla.

Efter några misslyckade försök att få fast ankaret på 350 -400 m djup så fastnade det till slut. Dom fyra löksäckarna förtyngdes med stenar och skickades utmed ankarlinan ner. Planen var att detta skulle få ligga och locka till sig hajarna över natten. Vädret var perfekt och strömmen var obetydlig. Morgonen därpå blåste det full storm och den tilltagande strömmen gjorde det helt omöjligt att komma ner till botten. Efter ett par fruktlösa försök att fiska gav vi upp. Mats Persson som hade mest hästkrafter på båten fick det otacksamma jobbet att dra upp ankaret från djupet. När väl lina och ankare låg i båten kunde vi konstatera att av innehållet i de nedsänkta mäskpåsarna återstod ingenting. Inte en fena fanns att hitta bland säkert 100 kg mäsk. Däremot så fanns det gott om stora hål i påsarna. Vad det nu än var som hade bitit sönder de sega nylonsäckarna så hade de haft ett ordentligt kalas. För vår planerade resa till våren 1998 kommer bojen att förankras första dagen. Sen återstår att se om det finns några middagsgäster kvar.