Nilabborrens jättekäft är fylld med benplattor som gör det svårt för de vassaste krokar att fästa. Den är även en utpräglad expert på att räta och platta ihop de mest härdade trekrokar.

Diskussionen senare på kvällen går hög. Hur de har lyckats med konststycket att både räta och platta ihop trekrokarna övergår vårt förstånd. Sätter man dem i ett skruvstäd är det knappt man orkar böja dem med tång. Vi diskuterar hur man på bästa sätt skall kroka de större fiskarna. Vilken broms man skall ha? Om det är flätlina eller nylon som gäller? Och så vidare. Negrashi håller bestämt på att man skall ha en rätt lös broms på rullen samtidigt som man gör två till tre ordentliga mothugg. Det är bara det att den metoden känns helt meningslös. När man gör mothuggen händer ingenting, förutom att linan hur enkelt som helst dras av rullen ändå fortare. Själva är vi inne på att rena maxbromsen krävs för att krokarna skall bita i de stenhårda käftarna. En skrothög med krok och vobbler...

Skorpionsafari
När vi vaknar på morgonen har det blåst upp till storm. Trollingfiske är omöjligt så vi bestämmer oss för att testa landfisket på en av grannöarna. Jörgen som varit där förut varnar oss för att ön är full av skorpioner. Efter vår ankomst lär vi oss snabbt en mycket viktig lärdom. När man skall leka med skorpioner - då gäller det att endast leka med en i taget. Det är en gyllene regel som höll på att kosta den gode Strömberg ett rejält stick i foten.

När vi anlände blev vi lite väl entusiastiska över att få se de bitska kreaturen. Upprymda över att de låg och lurade under i stort sett varje sten, lyfte vi i vår iver på lite för många. Plötsligt hade vi tappat räkning på de välkamouflerade giftmaskinerna som sprang omkring runt våra fötter.

Plötsligt ser jag att Strömberg, än så länge lyckligt ovetandes, har placerat foten på en. Skorpionen tyckte ju självklart inte att det var särskilt vänligt gjort så den försöker med alla medel ge sin antagonist ett stick med den långa, krökta och gifttaggsförsedda stjärten. Jag ser hur den gula giftbehållaren frenetiskt försöker hitta fäste i farlig närhet av Strömbergs kant på gymnastikskon.

-Akta dig, du står på en, lyckas jag haspla ur mig. Det stillastående jämfotahoppet som därefter följer skulle kunna få vilken höjdhoppare som helst i världen grön av avund. Här har vi ett fantastiskt starkt medaljnamn till nästa OS. Strömberg ser minst sagt lite skärrad ut. Inte konstigt med tanke på att flera av de många arterna är dödligt giftiga. För vår egen säkerhets skull lägger vi snabbt stenar på de kringrusande skorpionerna. Efter vårt lilla misstag är vi under resten av vistelsen på ön väldigt försiktiga och lockar bara fram en åt gången. Skall man leka med skorpioner bör man åtminstonde ha högskaftade skor på sig kommer vi rörande överens om.

Åter på Kalabsha
Långt fram på eftermiddagen bedarrar äntligen stormen så vi kan återuppta fisket på Kalabsha. Ett par timmar har vi på oss innan solen går ner. Men det är de timmarna som oftas är hetast. Inom kort missar jag en fisk som nästan rycker spöt ur handen på mig vid hugget. Vi ser att det är en ordentlig biff när den skakar loss vobblern i det första obligatoriska luftsprånget. Jag är nära att bryta ihop. Efter den sorgliga händelsen lyckas vi kroka några mindre fiskar. Jörgen får en på 10 kilo medan jag själv får två på 8 och 10 kilo. Föga tröst när de stora fortfarande gäckar oss.

"Nilabborrekyssaren" Jörgen slår till igen...

Sedan är det återigen Jörgens tur att tappa en stor fisk. Jag sitter och tittar på honom när det explosiva hugget kommer. Frenetiskt försöker han pumpa in kroken i fisken. Först verkar det som han har lyckats. Vobblern sitter kvar på de första kritiska hoppen. Långsamt kämpar han in fisken mot båten med spötoppen sänkt mot vattenytan. På det sättet försöker han tvinga den under ytan så den inte skall hoppa igen. Spänningen är olidlig. Dödstystnad råder på båten. När det är ungefär 20 meter kvar händer det. Linan stiger snabbt i vattnet. Fisken har bestämt sig för ett sista försök att bli av med den förhatliga vobblern.

Goodbye med den vobblern...

- Nu kommer den, varnar han nervöst. Sekunden senare exploderar vattenytan när den stora fisken häver sig upp, ursinnigt skakande på huvudet. Vobblern flyger all världens väg samtidigt som besten försvinner med ett jätteplask i djupet. Ytterligare en gång stiger ett besviket vrål från våra strupar. Det är som en fornegyptisk förbannelse vilar över oss. Skall vi ändå inte lyckas kroka någon av de större fiskarna, misströstar vi.